Del 3: Att bli frisk från en ätstörning
Mina egna framgångsfaktorer och gyllene regler
Sluta träna! (Förutom vanlig träning även promenader. Syftet är att du måste ge kroppen lugn och med egna ögon upptäcka att du inte blir överviktig av att inte röra på dig)
Ha en testvecka! (Fantisera om hur du önskar att en perfekt dag i ditt liv utan ätstörningar ser ut. Skippa träningen, härma dina icke-ätstörda kompisar när ni äter/ha en kompis som stöd under veckan, undvik dina gamla ”trygga” maträtter, tänk på förhand ut aktiviteter att sysselsätta dig med istället för att du tänka för mycket på mat)
Väg dig inte! (du behöver inte veta och ha en EXAKT kilovikt, desto mindre siffror jag har i huvudet desto bättre mår jag, om jag väger 55 eller 59 spelar ingen roll längre)
Våga njutningsmellanmål, ”Fika” (viktigt att undvika förbud och regelbundet få äta mellanmål som man verkligen njuter av, syftet är att avdramatisera maten och plocka ner den från sin höga pedistal, minskar risken för bulimi och hetsätning)
Hantera aldrig din ångest med kompensation! (dvs genom att svälta, träna eller kräkas, om du har ångest får du bli förbannad, ledsen, etcetera men det bästa är peka fingret till ÄS och göra tvärtom. Istället för att svälta/träna/kräkas så fortsätter du att ÄTA regelbundet och undvik att hamna i den onda cirkeln med ”svält-träning-ÄTA-svält-träning-ÄTA-svält-träning...”)
Fyll din hjärna med positiv energi (injicera positiva tankar i form av inspirerande sommarpratare, fängslande biografier, färgsprakande och livsglada bloggare, gå ut på ett mysigt café och låt dig smittas ner av cafégästernas entusiasm och glädje)
Mer info om ovanstående punkter hittar du på min blogg. För djupare beskrivningar skriver jag just nu en egen självhjälpsbok mot ätstörningar.
Kom ihåg att det inte måste vara måndag för att du kunna påbörja din utveckling mot ett friskt liv utan ätstörningar. Du kan börja redan idag. Om en timme eller till nästa måltid. Valet är ditt.
Du är värd att få det bästa du kan här i livet. Man lever bara en gång så varför slösa bort livet och nöja sig med något som bara är ”halvbra”? Du KAN och FÖRTJÄNAR att få det bästa!
Ditt starka psyke har dragit ner dig i ätstörningsträsket. Se till att utnyttja dig av samma kraft men åt andra hållet, till att kämpa dig frisk.
Hörs och syns i bloggosfären!
Anna
Del 2: Att bli fri från en ätstörning
Mina förändringar
Det var förra sommaren som jag på allvar började att rannsaka mina mat-och träningsvanor. Kontakten med anorexikliniken var bruten sedan fyra år tillbaka och jag började på egen hand att identifiera olika slags framgångsfaktorer som jag insåg var viktiga för att jag skulle minska det ätstörda i mig och istället förstärka det friska. Jag började för första gången att förstå att det faktiskt finns olika tips och metoder att använda sig av för att komma tillbaka till ett friskt liv som är 100% garanterat fritt från ätstörningar.
Det kan låta självklart men ätstörningar är en högst individuell sjukdom och lika många som är sjuka, ja lika många vägar tillbaka till fri(sk)heten finns det. Men var och en måste utgå från sig själv och sina egna behov. På det viset skräddarsyr individen sin egen självhjälpsbehandling men viktigt är förstås att man vågar och klarar av att vara helt ärlig mot sig själv. Och du vet garanterat om du lurar dig själv. Så länge maten på något vis krånglar till ditt liv har du en ätstörning som innebär en lägre livskvalitét och det är det vi ska råda bot på.
När jag för ett år sedan skärskådade mitt eget ätstörda liv förstod jag snart att den friskhetsutveckling som både jag, min familj och vårdpersonalen hade trott hade ägt rum åren före, i praktiken faktiskt inte existerade. Eftersom jag hade skaffat mig nya vanor och rutiner längs med vägen under de här åtta åren så hade jag intalat mig själv att jag hade klättrat några steg uppåt på friskhetsstegen. Men detta var alltså en synvilla. Anorexin hade lurat mig.
Genom att Ana fick mig att tro att jag hade utvecklades och blivit friskare så befann jag mig fortfarande i samma ätstörningsbubbla. Visserligen med nya mat- och träningsrutiner men fortfarande i samma bubbla. Jag hade fortsatt att röra mig runt i ätstörningens onda cirkel.
I de fall som jag hade tyckt att jag hade blivit friskare så hade ätstörningen bara bytt form till en annan, gamla vanor byttes ut men innerst inne visste jag att Ana fortfarande hade ett finger med i spelet. Det är därför som jag på de här åtta åren har spelat på nästan hela ätstörningsregistret; Anorexi, Anorexi Light, Ortorexi, träningsnarkomani och liknande.
I samband med att jag förra året började att identifiera de allra största mat-och träningsproblemen så startade jag bloggen Vägen från 37 kg.
I bloggen skulle jag samla alla tips på självhjälp mot ätstörningar som jag kunde komma på. Jag skulle experimentera med min kropp och se om jag faktiskt blev tjock av att börja äta vad jag ville utan att träna något. Med glimten i ögat döpte jag projektet till ”Super Size Me!”
Bloggen blev en stor framgång, både för min egen friskhetsutveckling och antalet läsare som började höra av sig och dela med sig av sina egna erfarenheter. Den utvecklingen som jag hade gått och väntat på i sju år tog plötsligt fart och det började äntligen hända saker med både min kropp och själ.
Experiment med mig själv har genom året resulterat i några punkter som för mig har varit helt avgörande i jakten på ett liv 100% fritt från ätstörningar. Då min strävan är att bli helt frisk upptäcker jag ständigt nya framgångsfaktorer och därför fyller jag hela tiden på listan med nya saker som jag hittar längs vägen.
Imorgon kan ni läsa den tredje och sista delen i "Annas" berättelse som innehåller hennes egna framgångsfaktorer och gyllene regler. Men om ni knappt kan bärga er och vill läsa mer nu med en gång kan ni kika i hennes blogg HÄR.
Del 1: Att bli fri från en ätstörning
"Anna", 24 år, som driver den framgångsrika bloggen Vägen från 37 kg, vågade efter sju års kamp mot anorexian bestämma sig för att bli frisk. I bloggen delar hon med sig av egna självhjälpstips mot ätstörningar, svarar på frågor kring ätstörningar, mat, träning och hälsa, samtidigt som hon peppar bloggläsarna till att våga bli friska. Alla har samma mål, att en dag vara 100% fria från ätstörningar.
Kommer du någonsin bli helt frisk från dina ätstörningar? Har du till och med redan gett upp? Har du sakta börjat acceptera att ditt liv aldrig kommer bli bättre än bara ”halvbra”? Ser du dig själv som ”lite ätstörd” resten av ditt liv?
I så fall ber jag att du tänker om. När man har ätstörningar så finns det många olika sätt att försöka bli frisk på. Dels så kan man kämpa. Men sedan så kan man också välja att kämpa, fast på riktigt!
Själv har jag haft ätstörningar i över åtta år. Ända sedan jag fyllde 16 år och fick diagnosen Anorexia Nervosa har jag, likom de flesta med ätstörningar, ansett att jag verkligen har kämpat hårt för att bli frisk igen. Ändå hände liksom inget. I sju år stod jag kvar och stampade på samma ätstörda fläck. Resultaten uteblev. Men för ett år sedan hände något. Mitt BMI hade pendlat upp och ner konstant under sju års tid och jag var fruktansvärt trött på att maten och träningen fortfarande fick styra mitt liv.
Jag var kraftigt underviktig och hade den sista tiden även börjat att svimma när jag gick på stan. Jag som aldrig förr hade varit i närheten av ett sjukhus tvingades uppsöka akuten tre gånger på tre månader. Mitt hjärta slog oregelbundet, jag pratade och tänkte långsammare och orkade inte längre le – min humor hade totalt försvunnit. Ändå fortsatte jag att äta min stränga lågkaloridiet och träna som en galning.
Jag hatade att träna. Jag hatade mat. Jag började hata mitt liv!
Jag var desperat och nära att ge upp. Skulle jag aldrig någonsin bli helt frisk? Vad var det egentligen för fel på mig?! Vad var mitt problem egentligen?!?!
Jag tänkte att jag hade provat allt, jag hade ju till och med gått i behandling under tre års tid. Om inte ens personalen på anorexikliniken kunde hjälpa mig, då var det väl egentligen riktigt kört? Eller?
Idag tackar jag mig själv för att jag valde att inte lyssna på den rösten. Idag har jag förstått att det aldrig är för sent för att vilja bli frisk. Det bästa är att att man kan börja bryta ätstördheten när som helst – till exempel redan vid nästa måltid.
Nästa del av "Annas" text om att bli fri från en ätstörning kan du läsa imorgon. Då berättar hon om hur hon förändrade sitt liv. Om du vill läsa mer om "Anna" och hennes väg från 37kg kan du kolla in hennes blogg HÄR.
Veckans gästbloggare: Madicken Eriksson
Madicken Eriksson är nyss fyllda 17 år, något hon har lite ångest över eftersom hon tycker att hon ju nyss var ett barn. Madickens liv är fartfyllt och innehåller egna tävlingshästar, ridning, bloggen och vännerna. Du kan läsa Madickens blogg HÄR.
Nu ska jag berätta en historia för er, historian om en flicka som kämpat med ångest, självskadebeteende och livslusten i flera år. Den flickan är jag, en 17 årig tjej. Idag är jag en glad tjej som kämpar varje dag för att orka gå upp ur sängen och leva, en tjej som faktiskt aldrig trodde hon skulle överleva som ändå lever.
Men ja, hur började det hela? Jag vet egentligen inte det själv. Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för känslan av att inte kunna andas, alltid gjort saker 10 gånger för få dom att kännas rätt, haft sömnproblem och känt mig ledsen. Alltid sett skepnader och haft låtsasvänner. Har alltid tryckt nålar i benen och armarna, kliat upp sår och tryckt pennor i armarna.
Men hela historien börjar när jag var 13 år och började skära mig. Men hur kom ens tanken i mitt huvud, vad hände? Jag färgade håret svart och började bära svarta kläder någon gång när jag var 13. Jag kände mig ledsen och färgen speglade lite hur jag kände mig. Självklart började folk gå på mig, började kalla mig saker och var allmänt elaka. Då sjönk jag ännu djupare, och en traumatisk händelse om jag hade förnekat i 2 år, trott att den aldrig hänt, dök upp i huvudet igen. Jag var så full med känslor, kunde inte hantera det. Helt plötsligt började jag höra röster. Skrikande röster som anföll mig när mörkret började falla och fick mig att skrika av rädsla. Rösterna skrek till mig hur dålig jag var, hur misslyckad jag var. Jag började se saker i mörkret och blev galen av rädslan. Kändes som jag flög till en annan värld där jag inte hade kontroll över mig själv. Helt plötsligt satt jag där med en vass nagelsax och skar mig på handleden. Smärtan lugnade mig, jag fanns i mig själv. Min själ var i min kropp. Varje gång denna mörka makt drog i mig kastade jag mig i panik mot rakbladen. Så fort jag hade chansen. Till en början var det små ristmärken, men det blev efter ett tag sår som var 1-5 cm breda. Livslusten var noll och jag började röka och dricka, som de allra flesta ungdomar i min ålder.
Konstigt nog, så klarade jag vardagen hyfsat bra när jag gick i åttan och nian. Jag hade kanonbetyg och var ofta en av de eleverna som läraren gillade. Men samtidigt fattar jag inte hur jag klarade det jag gjorde. Jag var i skolan nästan varje dag, gick ofta gömd under min lugg och i mina kläder. Men samtidigt var jag aldrig utanför, nej tvärtom. I början när jag sjönk långt ner så reagerade mina vänner på det, jag gick ofta med musik i öronen och var helt tyst. Men efter ett tag lärde jag mig vad människor ville se för att inte misstänka allt för mycket. Jag stängde ofta av och var med människor. Jag kunde skratta och le och vara jättesocial även fast ångesten skakade mig. I den vevan slutade jag även äta och började leva på alvedon och vatten. Jag kan inte säga så mycket mer om vintern 2008 än att jag kommer ihåg att jag tänkte på mat, och att jag red. Kommer inte ihåg någon skoldag, inte vad jag gjorde överhuvudtaget. Jag har bara läst i dagböckerna att jag skar mig djupt, inte sov och red. Samtidigt som jag kämpade med att dölja hur jag mådde. Jag gick nog hos BUP flera gånger i veckan den perioden och börja ta massor av piller för att må bra. Samtidigt tävlade jag med min ponny på en ganska hög nivå, och man kan väl säga att det var det enda ljuset i mitt liv då, mina framgångar och min ponny.
Om vi hoppar lite i tiden, så kommer vi fram till sommaren 2009, innan gymnasiet. Jag hade mått lite bättre i perioder men var ändå inte helt återställd. En dramatisk hände och jag sjönk som en sten. Det var en kväll då jag fick psykbryt, skar mig och tog alla mina sömntabletter och lugnande för att få känna lugnet någon gång. Men jag sms:ade mamma och berättade i tid så dom kom hem och ringde ambulans. Jag fick dödsångest. Jag drogs mellan svart och vitt, mellan kramper och känslor i ambulansen. Sen vart det svart igen och jag vaknade upp på sjukhuset med kol i hela fejset. Kommer inte ihåg ett piss.
Denna händelse ändrade helt mitt liv. Jag kom hem och efter ett tag började saker klarna. Vad i helvetet höll jag på med? Varför ska jag varje dag tänka på döden, när jag kan tänka på livet? Jag har en häst, en familj och vänner som älskar mig. Jag bestämde mig för att byta tankemönster. Jag kämpade varje dag med att tänka på bra saker, och jag öste ut alla mina problem över min psykolog, som jag i princip bara hade suttit och hållit käften hos i två år. Jag gick upp varje dag och bestämde mig för att det här är en ny dag, låt se vad den kan visa mig. Jag skrev även massor av listor om hur jag skulle göra för avleda min ångest, undvika mitt självskadebeteende och hur jag skulle börja se dagen på ett bra sätt igen. Här är två av mina listor som jag tänkte låta er ta del av.
När jag har grym ångest så använder jag mig av dem här knepen för att avleda ångesten lite.
- Går ut och kramar min ponny. Brukar pyssla om henne då.
- Går ut och går en snabb promenad med peppande musik.
- Ritar en bild där jag ska klottra ner känslorna på pappret.
- Skriver av mig alla känslor, sen eldar jag upp det.
- Storstädar hela huset ordentligt.
- Ringer en vän och snackar om kul saker.
- Spelar spel med någon i familjen.
- Försöker skriva ett riktigt bra blogginlägg, så att jag tänker på annat.
För att hitta ljus i vardagen kan jag ge dem här knepen:
- Skriv ner positiva saker i ditt liv.
- Ställ dig vid spegeln och kolla på dig själv. Hitta vackra saker hos dig själv.
- Umgås med någon du tycker om väldigt mycket. Skratta och ha kul.
- Ät och sov! Det är dem grundläggande sakerna.
- Ta hand om dig själv. Ta ett mysigt bad med ljus, smörj in dig, fixa naglar och hår.
- Lägg upp mål för varje dag som du ska göra. Till exempel: Idag ska jag städa, gå ut med hunden och lägga mig innan 10. Skriv upp dem och fullfölj. Beröm dig själv!
- Sköt skolan ordentligt.
- Gör saker du tycker är kul, rid, spela spel, shoppa osv.
- Tänk på hur bra du är. Ingen är "värdelös".
- Ligg inte hemma och tyna bort. Tvinga dig själv att göra saker.
Ja men då undrar alla självklart, hur mår du idag då? Då svarar jag, jo tack bra. Självskadebeteende till lycka liksom. Men ändå sitter beteendet i mig. Håller jag i något vasst sköljer direkt impulserna över mig. Jag är fortfarande destruktiv, och kommer nog alltid vara det. Men jag kan hantera det nu. För mig är lyckan idag att orka gå upp ur sängen, se ljuset i vardagen, hoppa i det höga gräset, och vara med min älskade ponny. Jag kan även hantera min ångest, och mitt hat mot det förflutna nu. För mig är det lycka.
Som jag säger nu, jag har omvänt de dåliga erfarenheterna till bra. För vad vore jag utan mitt självdestruktiva förflutna och min tidigare panikångest? Nej jag vore inte jag ialafall. Mitt ordspråk: Tänk en dag då allt blir lättare, då kommer du vara så jävla stolt över att du klarade dig upp ur skiten.
Veckans gästbloggare: Cissi Wallin
Foto: Hanna Fridén
Cissi Wallin föddes en kall marsdag 1985, men har typ världens varmaste, blödigaste hjärta. När hon inte är programledare för musik och relationsprogrammet P3 Star i P3 så skriver hon för Veckorevyn, Metro och andra tidningar då och då. Och så tragglar hon med sin debutroman, en bok om att vara typ vuxen men ändå inte alls. Cissi älskar 80-talsmusik, skräckfilm, London, mönstrade haremsbrallor och all sorts ost. En gång ville hon ta livet av sig men skippade det. Och det har hon aldrig ångrat. Cissi bloggar också, hennes blogg kan du läsa HÄR.
Jag är en brud som hatar brudjävlar
Det där första pyset. Ptsssyssch. Ölen smakade inte särskilt mycket sommar. Den smakade mer ångest. Fast sommaren var ju typ ångest. Vi var i Willes sjöbod på Smögen. Måsarna cirkulerade sådär aggressivt över oss och vår frizon. Jag var ensam med dem. Jag hatade ju tjejer. Tjejer var fega, brudiga, gnälliga och såna jävla dramaqaueens. Wille, Nick, Stefan och Joel. De älskade mig. Jag som alltid var så rolig. Inte som de andra brudarna. Deras bekräftelse strålade in, in genom mina porer, in i blodomloppet. Pumpades runt i kroppen med kvällens första öl. Den lilla svarta burken med guldtext. Stark. Direkt från Willes farsas gömma i garaget. Han märkte aldrig nåt, han var ju i Danmark en gång i månaden och köpte mer. Jag hällde i mig. Wille satte på Håkans ”Gårdakvarnar och skit” och vi skrålade ikapp. Som att vi var på väg in på Ullevi på en viktig match. Som att vi vässade våra hjärnor inför vårt livs derby. Snart skulle solen gå ner och jag skulle äga dem allihop, tänkte jag och öppnade en ny öl. Ptsssyssch.
Ångesten hade runnit av mig. Jag dansade i bara bikini till Smiths. Solens sista andetag glittrade i det salta havet framför sjöboden. Wille höll om mig, han dansade tätt intill. De andra rökte varsin joint. Nu var jag fri! Nu var jag någon! Och han älskade mig. Han slickade mig på halsen, och trots att jag hatade det älskade jag det.
När man är tom. När man vänt ut och in på magsäcken så många gånger att det bara kommer gul vattnig galla. När tårarna sprutar okontrollerat och man hyperventilerar av panik över att det känns som alla vägar in för luft är igenkorkade. Jag hade smugit iväg. Satt på huk på bryggan, precis vid kanten och blundade. De fick inte se mig såhär. De fick inte få ännu ett kvitto på att jag inte klarar lika mycket som dem. Jag är ingen jävla brudjävel.
Wille hade aldrig gjort något mot min vilja, det hade han inte. Visst, jag hade knullat med honom för att vara schysst. Annars ville de ju inte ha mig. Visst, han hade tagit bilder efteråt som jag vet att de andra sett, trots att han lovat att det bara var våra bilder. Mina och hans. Men han ville ha mig. Ingen annan ville ju ha mig. Inte som han. Jag spydde upp den sista gallan och torkade mig runt munnen med baksidan av handen. Trasslade upp håret, bättrade på läppglanset i den spruckna Hello Kitty-spegeln. Nu är jag med igen. Nu kan jag vara med dem, som dem igen. Jag gick tillbaka. Och benen darrade inte ens längre.
Veckans gästbloggare: Jessica Sandqvist
Varje fredag gästas Tjejzonens blogg av en gästbloggerska. Den här veckan har turen gått till Jessica Sandqvist. Jessica är 25 år och jobbar som webbredaktör/skribent. Hon vet förmodligen allt som är värt att veta om kaffe och thé, älskar klänningar och sin tjocka katt Malcolm.
När jag började gymnasiet så började jag aldrig. Eller, jag började formellt. Jag hade valt en inriktning, jag var inskriven i en klass, jag hade fått en mentor och jag hade ett skåp. Men jag var inte där.
Den första dagen på gymnasiet så hade jag noga valt ut vad jag skulle ha på mig. Snygga, stilrena och lagom trendiga kläder som visade att jag hade koll men inte brydde mig överdrivet. Jag tog bussen till skolan, som var minst dubbelt så stor som min gamla skola som jag hade gått i i nio år, och tillsammans med hundratals andra elever i min ålder läste jag på uppsatta lappar vilket klassrum vi skulle gå till. När jag gick in innanför skolans dörrar dunkade mitt hjärta så hårt att halsbandet utanpå tröjan hoppade. Händerna darrade och jag fick knappt luft. Runt omkring mig träffade kompisar varandra och kramades efter sommaren. De skrattade och pratade så lätt med varandra, ingen verkade märka att väggarna var på väg att falla samman över oss.
Den där paniken gjorde att jag slutade gå i skolan. Jag, som alltid hade haft bra betyg, skolkade varje dag. För att mina föräldrar inte skulle fatta så åkte jag med bussen till skolan, gick av med de andra och satte mig sedan på busshållplatsen. Om någon undrade så skulle jag säga att jag väntade på en kompis, men ingen frågade. Sedan tog jag nästa buss hem, eller åkte in till stan. Ibland saknar jag de där ensamma morgnarna inne i stan, innan affärerna har öppnat och gatorna är tomma. Då ägde jag min omgivning, jag var helt ensam men inte ensam på det sättet som jag var i skolan, då jag alltid hade andra elever runt mig.
Det kändes som om alla andra hade läst någon hemlig instruktionsbok för hur man umgicks, hur man betedde sig när man var en sextonårig tjej. Jag sa till mig själv att jag var ett missfoster, ett freak, ett naturens misstag som inte ens kunde umgås med andra människor utan att få panik och vilja försvinna från jordens yta. Det var som om jag ständigt hade en kamera riktad mot mig som registrerade allt jag gjorde, och om jag gjorde fel enligt min egen stränga standard så var kritiken obarmhärtig. Att andra gjorde precis samma misstag, var precis lika klumpiga och osäkra ibland var inget jag tänkte på.
Till slut var jag tvungen att gå i skolan igen. Jag ville ju egentligen inte sluta, och jag ville verkligen inte börja jobba. Skolan hade kontaktat mina föräldrar som självklart blev oroliga, och jag kunde inte längre stanna hemma och vägra möta världen. Och när jag började så var det inte så farligt som jag hade trott. Resten av klassen stirrade visserligen lite på mig första gången jag kom in i klassrummet efter att ha varit borta i flera månader, men det var inte för att jag var ett freak utan för att jag var den där mystiska tjejen vars plats stått tom så länge. Och sakta men säkert träffade jag nya vänner, världens finaste tjejer som är mina bästa vänner än idag. Tiden gick och efter ett tag var det som om jag aldrig varit borta. Det är för övrigt mitt bästa peppningstips till dig som känner dig olycklig, eller till dig som känner att du har gjort bort dig, gjort fel: Tiden går, och allt ordnar sig. Det blir bättre, jag lovar. Och var lite snäll mot dig själv, stäng av den där kameran och ge dig själv en kram. Ha en fin sommar nu, och ta hand om er.
Veckans gästbloggare: Jennifer Johansson
Varje fredag under sommaren kommer Tjejzonens blogg att få besök av en gästbloggare. Gästbloggaren är en tjej vi på Tjejzonen tycker är grym, cool och en bra förebild. Först ut är Jennifer Johansson. Jennifer är 27 år och pluggar till lärare på Stockholms universitet. Hon bloggar också om sin resa till bättre självförtroende genom kickboxningen, hennes blogg kan ni läsa HÄR.
”Jag har inget självförtroende”
- Klart du har! Sen om det är bra eller dåligt är en annan fråga. Det tycks vara så att det är en typisk tjej-grej att ha dåligt självförtroende. Jag vågar påstå annat. Det tycks vara så att det är ”mer okej” för en tjej att ha dåligt självförtroende än för en kille. Jag tror att det är precis lika många killar som har dåligt självförtroende som tjejer, men killarna snackar inte. Så vad är ett självförtroende. Ordet säger sig självt, förtroende för mig själv. Tillit på den egna förmågan. Och hur kommer det sig då att så många i vårt avlånga land har dåligt självförtroende? Är vi uppfostrade på detta sätt? Ligger det i vårt kulturarv? Det är ju ingen hemlighet att svensken i allmänhet inte skryter om sig själv. Det är fult att vara mallig. Och jantelagen råder – Ingen är bättre än den andra. Så är i alla fall jag uppfostrad. Att tycka om sig själv drar blickar. ”Vem fan tror hon att hon är? Vart fick hon luft ifrån”. Dessa är typiska uttryck som kretsar i vår atmosfär dagligen. Varför inte bara ge varandra en klapp på axeln och säga, ”jo, jag tycker också du är bra”. Varför är det så svårt att ge varandra komplimanger?
Min resa började sommaren 2008. Jag var missnöjd med mitt utseende, isolerad och rädd. Jag vågade aldrig gå ut själv, jag ville aldrig hitta på något med mina kompisar, jag var mest hemma, ensam i soffan. Jag hade många vänner, jag hade en fin lägenhet, och ja, det mesta verkade stämma. Jag borde vara glad och nöjd. Men jag var rädd, jämt och hade grymt dåligt självförtroende. När kompisarna frågade om jag ville följa med ut på krogen på helgerna tackade jag oftast nej. Jag var rädd för att åka hem själv sent på natten. Så såg alltså min vardag ut. Jag var hemma, ensam och trivdes inte med min kropp. Jag slutade umgås med vänner och blev mer och mer isolerad. Livet var fyrkantigt, det fanns inget spelrum för nya utmaningar eller spontana aktiviteter.
Men jag bestämde mig för att det fick vara nog. Men vad skulle jag göra. Jag började fundera på kampsport. Jag tänkte; Om jag lär mig slåss behöver jag inte vara rädd för att gå ut själv, när det är sent och mörkt. Om jag bara kan försvara mig så kanske jag vågar mig ut? Så blev det, ett samtal till en lokal kickboxningsklubb och ett prova-på-pass samma dag. Jag kom in i lokalen och tänkte ”Herregud, vad har jag gett mig in på?”. Det luktade äckligt (så som kampsportslokaler ofta gör, helt naturligt). Man skulle vara barfota, vilket jag också tyckte var äckligt eftersom golvet var så smutsigt. Men det var framför allt lukten som var värst, det var som att gå in i en vägg. Usch. Men jag körde på ändå. Ett 70 minuters långt pass, svetten rann och det var faktiskt kul. Jag kände mig levande. Jag skaffade sommarkort och började träna 3 gånger i veckan. Jag blev smidigare, starkare och ett bättre självförtroende kom smygandes.
Efter några månaders träning ställde jag upp på min första match. Ett klubbmästerskap. Jag var livrädd. Igen. Vad hade jag gett mig in på? Ska jag gå upp i en ring och gå 3 ronder i en kickboxningsmatch. Jag var rädd, men tänkte, ”Vad har jag att förlora”? Så jag ställde upp, och det var skithäftigt. En totalurladdning. Jag förlorade matchen men vann över mig själv. Jag vågade anta utmaningen och gjorde ett jävligt bra jobb. Sedan dess har det fortsatt. Sommaren därpå, augusti 2009, gick jag min andra match. En riktig match. Jag blev erbjuden att delta i en thaiboxningsturnering. Jag tränar som ni säkert minns KICKboxning, det är inte sammma sak som THAIboxning. En helt annan sport. I kickboxning får du sparka och slå med händer och fötter. I thaiboxning tillkommer även knän och clinch (man greppar tag runt nacken och får kasta den andre i mattan). Men jag var inte rädd längre, jag antog utmaningen direkt. Ställde upp i en D-klass match, alltså en match med skydd i form av hjälm, väst och benskydd.
Idag, sommaren 2010, har jag ett mycket starkt självförtroende. Jag har hunnit gå fler kickboxningsmatcher, några vinster och några förluster. I maj 2010 gick SM i kickboxning av stapeln, och jag ställde upp, och det blev en bronspeng till mig. Jag mår mycket bättre och jag har ett SM-brons i kickboxnining i min hand – detta, mina vänner, är vad jag kallar framgång. Min personliga utveckling har gått i raketfart, liksom min kickboxningskarriär. Efter SM blev jag uppringd av landslagscoachen för kickboxning, han hade sett mig och erbjöd mig en plats på ett kommande landslagsläger.
Jag gör numera vad jag vill, ensam eller i sällskap, vilken tid på dygnet som helst. Jag vågar gå överallt och vågar göra nästan vad som helst. Jag har tagit för vana att tacka ja till utmaningar eftersom jag märker hur mycket jag växer som människa. Jag litar på min egen förmåga. Jag kan göra VAD JAG VILL. Du har makten över ditt liv. Ingen annan. Våga anta utmaningar och våga tro på dig själv. Du är unik (precis som alla andra). Friskt vågat, hälften vunnet.
Jag vet att många tjejer i vårt avlånga land har en mycket mörk tillvaro just nu, men jag lovar, det finns ett ljus i framtiden. Även fast det inte känns så just nu. Du måste tro på dig själv, ingen annan kommer göra det förrän du gör det själv. Lite som att; du måste älska dig själv för att kunna älska någon annan. Ett starkt självförtroende kommer inte över en natt, för mig tog det nästan 2 år. Kickboxning var min väg till ett bättre självförtroende. Nu är det dags för dig att hitta din väg. Lycka till!
/Jennifer
