Tjejzonen

Varje fredag gästas Tjejzonens blogg av en gästbloggerska. Den här veckan har turen gått till Jessica Sandqvist. Jessica är 25 år och jobbar som webbredaktör/skribent. Hon vet förmodligen allt som är värt att veta om kaffe och thé, älskar klänningar och sin tjocka katt Malcolm.

---

När jag började gymnasiet så började jag aldrig. Eller, jag började formellt. Jag hade valt en inriktning, jag var inskriven i en klass, jag hade fått en mentor och jag hade ett skåp. Men jag var inte där.

Den första dagen på gymnasiet så hade jag noga valt ut vad jag skulle ha på mig. Snygga, stilrena och lagom trendiga kläder som visade att jag hade koll men inte brydde mig överdrivet. Jag tog bussen till skolan, som var minst dubbelt så stor som min gamla skola som jag hade gått i i nio år, och tillsammans med hundratals andra elever i min ålder läste jag på uppsatta lappar vilket klassrum vi skulle gå till. När jag gick in innanför skolans dörrar dunkade mitt hjärta så hårt att halsbandet utanpå tröjan hoppade. Händerna darrade och jag fick knappt luft. Runt omkring mig träffade kompisar varandra och kramades efter sommaren. De skrattade och pratade så lätt med varandra, ingen verkade märka att väggarna var på väg att falla samman över oss.

Den där paniken gjorde att jag slutade gå i skolan. Jag, som alltid hade haft bra betyg, skolkade varje dag. För att mina föräldrar inte skulle fatta så åkte jag med bussen till skolan, gick av med de andra och satte mig sedan på busshållplatsen. Om någon undrade så skulle jag säga att jag väntade på en kompis, men ingen frågade. Sedan tog jag nästa buss hem, eller åkte in till stan. Ibland saknar jag de där ensamma morgnarna inne i stan, innan affärerna har öppnat och gatorna är tomma. Då ägde jag min omgivning, jag var helt ensam men inte ensam på det sättet som jag var i skolan, då jag alltid hade andra elever runt mig.

Det kändes som om alla andra hade läst någon hemlig instruktionsbok för hur man umgicks, hur man betedde sig när man var en sextonårig tjej. Jag sa till mig själv att jag var ett missfoster, ett freak, ett naturens misstag som inte ens kunde umgås med andra människor utan att få panik och vilja försvinna från jordens yta. Det var som om jag ständigt hade en kamera riktad mot mig som registrerade allt jag gjorde, och om jag gjorde fel enligt min egen stränga standard så var kritiken obarmhärtig. Att andra gjorde precis samma misstag, var precis lika klumpiga och osäkra ibland var inget jag tänkte på.

Till slut var jag tvungen att gå i skolan igen. Jag ville ju egentligen inte sluta, och jag ville verkligen inte börja jobba. Skolan hade kontaktat mina föräldrar som självklart blev oroliga, och jag kunde inte längre stanna hemma och vägra möta världen. Och när jag började så var det inte så farligt som jag hade trott. Resten av klassen stirrade visserligen lite på mig första gången jag kom in i klassrummet efter att ha varit borta i flera månader, men det var inte för att jag var ett freak utan för att jag var den där mystiska tjejen vars plats stått tom så länge. Och sakta men säkert träffade jag nya vänner, världens finaste tjejer som är mina bästa vänner än idag. Tiden gick och efter ett tag var det som om jag aldrig varit borta. Det är för övrigt mitt bästa peppningstips till dig som känner dig olycklig, eller till dig som känner att du har gjort bort dig, gjort fel: Tiden går, och allt ordnar sig. Det blir bättre, jag lovar. Och var lite snäll mot dig själv, stäng av den där kameran och ge dig själv en kram. Ha en fin sommar nu, och ta hand om er.