Veckans gästbloggare: Jennifer Johansson
Varje fredag under sommaren kommer Tjejzonens blogg att få besök av en gästbloggare. Gästbloggaren är en tjej vi på Tjejzonen tycker är grym, cool och en bra förebild. Först ut är Jennifer Johansson. Jennifer är 27 år och pluggar till lärare på Stockholms universitet. Hon bloggar också om sin resa till bättre självförtroende genom kickboxningen, hennes blogg kan ni läsa HÄR.
”Jag har inget självförtroende”
- Klart du har! Sen om det är bra eller dåligt är en annan fråga. Det tycks vara så att det är en typisk tjej-grej att ha dåligt självförtroende. Jag vågar påstå annat. Det tycks vara så att det är ”mer okej” för en tjej att ha dåligt självförtroende än för en kille. Jag tror att det är precis lika många killar som har dåligt självförtroende som tjejer, men killarna snackar inte. Så vad är ett självförtroende. Ordet säger sig självt, förtroende för mig själv. Tillit på den egna förmågan. Och hur kommer det sig då att så många i vårt avlånga land har dåligt självförtroende? Är vi uppfostrade på detta sätt? Ligger det i vårt kulturarv? Det är ju ingen hemlighet att svensken i allmänhet inte skryter om sig själv. Det är fult att vara mallig. Och jantelagen råder – Ingen är bättre än den andra. Så är i alla fall jag uppfostrad. Att tycka om sig själv drar blickar. ”Vem fan tror hon att hon är? Vart fick hon luft ifrån”. Dessa är typiska uttryck som kretsar i vår atmosfär dagligen. Varför inte bara ge varandra en klapp på axeln och säga, ”jo, jag tycker också du är bra”. Varför är det så svårt att ge varandra komplimanger?
Min resa började sommaren 2008. Jag var missnöjd med mitt utseende, isolerad och rädd. Jag vågade aldrig gå ut själv, jag ville aldrig hitta på något med mina kompisar, jag var mest hemma, ensam i soffan. Jag hade många vänner, jag hade en fin lägenhet, och ja, det mesta verkade stämma. Jag borde vara glad och nöjd. Men jag var rädd, jämt och hade grymt dåligt självförtroende. När kompisarna frågade om jag ville följa med ut på krogen på helgerna tackade jag oftast nej. Jag var rädd för att åka hem själv sent på natten. Så såg alltså min vardag ut. Jag var hemma, ensam och trivdes inte med min kropp. Jag slutade umgås med vänner och blev mer och mer isolerad. Livet var fyrkantigt, det fanns inget spelrum för nya utmaningar eller spontana aktiviteter.
Men jag bestämde mig för att det fick vara nog. Men vad skulle jag göra. Jag började fundera på kampsport. Jag tänkte; Om jag lär mig slåss behöver jag inte vara rädd för att gå ut själv, när det är sent och mörkt. Om jag bara kan försvara mig så kanske jag vågar mig ut? Så blev det, ett samtal till en lokal kickboxningsklubb och ett prova-på-pass samma dag. Jag kom in i lokalen och tänkte ”Herregud, vad har jag gett mig in på?”. Det luktade äckligt (så som kampsportslokaler ofta gör, helt naturligt). Man skulle vara barfota, vilket jag också tyckte var äckligt eftersom golvet var så smutsigt. Men det var framför allt lukten som var värst, det var som att gå in i en vägg. Usch. Men jag körde på ändå. Ett 70 minuters långt pass, svetten rann och det var faktiskt kul. Jag kände mig levande. Jag skaffade sommarkort och började träna 3 gånger i veckan. Jag blev smidigare, starkare och ett bättre självförtroende kom smygandes.
Efter några månaders träning ställde jag upp på min första match. Ett klubbmästerskap. Jag var livrädd. Igen. Vad hade jag gett mig in på? Ska jag gå upp i en ring och gå 3 ronder i en kickboxningsmatch. Jag var rädd, men tänkte, ”Vad har jag att förlora”? Så jag ställde upp, och det var skithäftigt. En totalurladdning. Jag förlorade matchen men vann över mig själv. Jag vågade anta utmaningen och gjorde ett jävligt bra jobb. Sedan dess har det fortsatt. Sommaren därpå, augusti 2009, gick jag min andra match. En riktig match. Jag blev erbjuden att delta i en thaiboxningsturnering. Jag tränar som ni säkert minns KICKboxning, det är inte sammma sak som THAIboxning. En helt annan sport. I kickboxning får du sparka och slå med händer och fötter. I thaiboxning tillkommer även knän och clinch (man greppar tag runt nacken och får kasta den andre i mattan). Men jag var inte rädd längre, jag antog utmaningen direkt. Ställde upp i en D-klass match, alltså en match med skydd i form av hjälm, väst och benskydd.
Idag, sommaren 2010, har jag ett mycket starkt självförtroende. Jag har hunnit gå fler kickboxningsmatcher, några vinster och några förluster. I maj 2010 gick SM i kickboxning av stapeln, och jag ställde upp, och det blev en bronspeng till mig. Jag mår mycket bättre och jag har ett SM-brons i kickboxnining i min hand – detta, mina vänner, är vad jag kallar framgång. Min personliga utveckling har gått i raketfart, liksom min kickboxningskarriär. Efter SM blev jag uppringd av landslagscoachen för kickboxning, han hade sett mig och erbjöd mig en plats på ett kommande landslagsläger.
Jag gör numera vad jag vill, ensam eller i sällskap, vilken tid på dygnet som helst. Jag vågar gå överallt och vågar göra nästan vad som helst. Jag har tagit för vana att tacka ja till utmaningar eftersom jag märker hur mycket jag växer som människa. Jag litar på min egen förmåga. Jag kan göra VAD JAG VILL. Du har makten över ditt liv. Ingen annan. Våga anta utmaningar och våga tro på dig själv. Du är unik (precis som alla andra). Friskt vågat, hälften vunnet.
Jag vet att många tjejer i vårt avlånga land har en mycket mörk tillvaro just nu, men jag lovar, det finns ett ljus i framtiden. Även fast det inte känns så just nu. Du måste tro på dig själv, ingen annan kommer göra det förrän du gör det själv. Lite som att; du måste älska dig själv för att kunna älska någon annan. Ett starkt självförtroende kommer inte över en natt, för mig tog det nästan 2 år. Kickboxning var min väg till ett bättre självförtroende. Nu är det dags för dig att hitta din väg. Lycka till!
/Jennifer
