Tjejzonen

Foto: Hanna Fridén

Cissi Wallin föddes en kall marsdag 1985, men har typ världens varmaste, blödigaste hjärta. När hon inte är programledare för musik och relationsprogrammet P3 Star i P3 så skriver hon för Veckorevyn, Metro och andra tidningar då och då. Och så tragglar hon med sin debutroman, en bok om att vara typ vuxen men ändå inte alls. Cissi älskar 80-talsmusik, skräckfilm, London, mönstrade haremsbrallor och all sorts ost. En gång ville hon ta livet av sig men skippade det. Och det har hon aldrig ångrat. Cissi bloggar också, hennes blogg kan du läsa HÄR.

---

Jag är en brud som hatar brudjävlar

Det där första pyset. Ptsssyssch. Ölen smakade inte särskilt mycket sommar. Den smakade mer ångest. Fast sommaren var ju typ ångest. Vi var i Willes sjöbod på Smögen. Måsarna cirkulerade sådär aggressivt över oss och vår frizon. Jag var ensam med dem. Jag hatade ju tjejer. Tjejer var fega, brudiga, gnälliga och såna jävla dramaqaueens. Wille, Nick, Stefan och Joel. De älskade mig. Jag som alltid var så rolig. Inte som de andra brudarna. Deras bekräftelse strålade in, in genom mina porer, in i blodomloppet. Pumpades runt i kroppen med kvällens första öl. Den lilla svarta burken med guldtext. Stark. Direkt från Willes farsas gömma i garaget. Han märkte aldrig nåt, han var ju i Danmark en gång i månaden och köpte mer. Jag hällde i mig. Wille satte på Håkans ”Gårdakvarnar och skit” och vi skrålade ikapp. Som att vi var på väg in på Ullevi på en viktig match. Som att vi vässade våra hjärnor inför vårt livs derby. Snart skulle solen gå ner och jag skulle äga dem allihop, tänkte jag och öppnade en ny öl. Ptsssyssch.

 

Ångesten hade runnit av mig. Jag dansade i bara bikini till Smiths. Solens sista andetag glittrade i det salta havet framför sjöboden. Wille höll om mig, han dansade tätt intill. De andra rökte varsin joint. Nu var jag fri! Nu var jag någon! Och han älskade mig. Han slickade mig på halsen, och trots att jag hatade det älskade jag det.

 

När man är tom. När man vänt ut och in på magsäcken så många gånger att det bara kommer gul vattnig galla. När tårarna sprutar okontrollerat och man hyperventilerar av panik över att det känns som alla vägar in för luft är igenkorkade. Jag hade smugit iväg. Satt på huk på bryggan, precis vid kanten och blundade. De fick inte se mig såhär. De fick inte få ännu ett kvitto på att jag inte klarar lika mycket som dem. Jag är ingen jävla brudjävel.

 

Wille hade aldrig gjort något mot min vilja, det hade han inte. Visst, jag hade knullat med honom för att vara schysst. Annars ville de ju inte ha mig. Visst, han hade tagit bilder efteråt som jag vet att de andra sett, trots att han lovat att det bara var våra bilder. Mina och hans. Men han ville ha mig. Ingen annan ville ju ha mig. Inte som han. Jag spydde upp den sista gallan och torkade mig runt munnen med baksidan av handen. Trasslade upp håret, bättrade på läppglanset i den spruckna Hello Kitty-spegeln. Nu är jag med igen. Nu kan jag vara med dem, som dem igen. Jag gick tillbaka. Och benen darrade inte ens längre.