Tjejzonen

Madicken Eriksson är nyss fyllda 17 år, något hon har lite ångest över eftersom hon tycker att hon ju nyss var ett barn. Madickens liv är fartfyllt och innehåller egna tävlingshästar, ridning, bloggen och vännerna. Du kan läsa Madickens blogg HÄR.

---

Nu ska jag berätta en historia för er, historian om en flicka som kämpat med ångest, självskadebeteende och livslusten i flera år. Den flickan är jag, en 17 årig tjej. Idag är jag en glad tjej som kämpar varje dag för att orka gå upp ur sängen och leva, en tjej som faktiskt aldrig trodde hon skulle överleva som ändå lever.

Men ja, hur började det hela? Jag vet egentligen inte det själv. Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för känslan av att inte kunna andas, alltid gjort saker 10 gånger för få dom att kännas rätt, haft sömnproblem och känt mig ledsen. Alltid sett skepnader och haft låtsasvänner. Har alltid tryckt nålar i benen och armarna, kliat upp sår och tryckt pennor i armarna.
Men hela historien börjar när jag var 13 år och började skära mig. Men hur kom ens tanken i mitt huvud, vad hände? Jag färgade håret svart och började bära svarta kläder någon gång när jag var 13. Jag kände mig ledsen och färgen speglade lite hur jag kände mig. Självklart började folk gå på mig, började kalla mig saker och var allmänt elaka. Då sjönk jag ännu djupare, och en traumatisk händelse om jag hade förnekat i 2 år, trott att den aldrig hänt, dök upp i huvudet igen. Jag var så full med känslor, kunde inte hantera det. Helt plötsligt började jag höra röster. Skrikande röster som anföll mig när mörkret började falla och fick mig att skrika av rädsla. Rösterna skrek till mig hur dålig jag var, hur misslyckad jag var. Jag började se saker i mörkret och blev galen av rädslan. Kändes som jag flög till en annan värld där jag inte hade kontroll över mig själv. Helt plötsligt satt jag där med en vass nagelsax och skar mig på handleden. Smärtan lugnade mig, jag fanns i mig själv. Min själ var i min kropp. Varje gång denna mörka makt drog i mig kastade jag mig i panik mot rakbladen. Så fort jag hade chansen. Till en början var det små ristmärken, men det blev efter ett tag sår som var 1-5 cm breda. Livslusten var noll och jag började röka och dricka, som de allra flesta ungdomar i min ålder.

Konstigt nog, så klarade jag vardagen hyfsat bra när jag gick i åttan och nian. Jag hade kanonbetyg och var ofta en av de eleverna som läraren gillade. Men samtidigt fattar jag inte hur jag klarade det jag gjorde. Jag var i skolan nästan varje dag, gick ofta gömd under min lugg och i mina kläder. Men samtidigt var jag aldrig utanför, nej tvärtom. I början när jag sjönk långt ner så reagerade mina vänner på det, jag gick ofta med musik i öronen och var helt tyst. Men efter ett tag lärde jag mig vad människor ville se för att inte misstänka allt för mycket. Jag stängde ofta av och var med människor. Jag kunde skratta och le och vara jättesocial även fast ångesten skakade mig. I den vevan slutade jag även äta och började leva på alvedon och vatten. Jag kan inte säga så mycket mer om vintern 2008 än att jag kommer ihåg att jag tänkte på mat, och att jag red. Kommer inte ihåg någon skoldag, inte vad jag gjorde överhuvudtaget. Jag har bara läst i dagböckerna att jag skar mig djupt, inte sov och red. Samtidigt som jag kämpade med att dölja hur jag mådde. Jag gick nog hos BUP flera gånger i veckan den perioden och börja ta massor av piller för att må bra. Samtidigt tävlade jag med min ponny på en ganska hög nivå, och man kan väl säga att det var det enda ljuset i mitt liv då, mina framgångar och min ponny.

Om vi hoppar lite i tiden, så kommer vi fram till sommaren 2009, innan gymnasiet. Jag hade mått lite bättre i perioder men var ändå inte helt återställd.  En dramatisk hände och jag sjönk som en sten. Det var en kväll då jag fick psykbryt, skar mig och tog alla mina sömntabletter och lugnande för att få känna lugnet någon gång. Men jag sms:ade mamma och berättade i tid så dom kom hem och ringde ambulans. Jag fick dödsångest. Jag drogs mellan svart och vitt, mellan kramper och känslor i ambulansen. Sen vart det svart igen och jag vaknade upp på sjukhuset med kol i hela fejset. Kommer inte ihåg ett piss.

 

Denna händelse ändrade helt mitt liv. Jag kom hem och efter ett tag började saker klarna. Vad i helvetet höll jag på med? Varför ska jag varje dag tänka på döden, när jag kan tänka på livet? Jag har en häst, en familj och vänner som älskar mig. Jag bestämde mig för att byta tankemönster. Jag kämpade varje dag med att tänka på bra saker, och jag öste ut alla mina problem över min psykolog, som jag i princip bara hade suttit och hållit käften hos i två år. Jag gick upp varje dag och bestämde mig för att det här är en ny dag, låt se vad den kan visa mig.  Jag skrev även massor av listor om hur jag skulle göra för avleda min ångest, undvika mitt självskadebeteende och  hur jag skulle börja se dagen på ett bra sätt igen. Här är två av mina listor som jag tänkte låta er ta del av.

 

När jag har grym ångest så använder jag mig av dem här knepen för att avleda ångesten lite.
- Går ut och kramar min ponny. Brukar pyssla om henne då.
- Går ut och går en snabb promenad med peppande musik.
- Ritar en bild där jag ska klottra ner känslorna på pappret.
- Skriver av mig alla känslor, sen eldar jag upp det.
- Storstädar hela huset ordentligt.
- Ringer en vän och snackar om kul saker.
- Spelar spel med någon i familjen.
- Försöker skriva ett riktigt bra blogginlägg, så att jag tänker på annat.

För att hitta ljus i vardagen kan jag ge dem här knepen:
- Skriv ner positiva saker i ditt liv.
- Ställ dig vid spegeln och kolla på dig själv. Hitta vackra saker hos dig själv.
- Umgås med någon du tycker om väldigt mycket. Skratta och ha kul.
- Ät och sov! Det är dem grundläggande sakerna.
- Ta hand om dig själv. Ta ett mysigt bad med ljus, smörj in dig, fixa naglar och hår.
- Lägg upp mål för varje dag som du ska göra. Till exempel: Idag ska jag städa, gå ut med hunden och lägga mig innan 10. Skriv upp dem och fullfölj. Beröm dig själv!
- Sköt skolan ordentligt.
- Gör saker du tycker är kul, rid, spela spel, shoppa osv.
- Tänk på hur bra du är. Ingen är "värdelös".
- Ligg inte hemma och tyna bort. Tvinga dig själv att göra saker.

 

Ja men då undrar alla självklart, hur mår du idag då? Då svarar jag, jo tack bra. Självskadebeteende till lycka liksom. Men ändå sitter beteendet i mig. Håller jag i något vasst sköljer direkt impulserna över mig. Jag är fortfarande destruktiv, och kommer nog alltid vara det. Men jag kan hantera det nu. För mig är lyckan idag att orka gå upp ur sängen, se ljuset i vardagen, hoppa i det höga gräset, och vara med min älskade ponny. Jag kan även hantera min ångest, och mitt hat mot det förflutna nu. För mig är det lycka.

Som jag säger nu, jag har omvänt de dåliga erfarenheterna till bra. För vad vore jag utan mitt självdestruktiva förflutna och min tidigare panikångest? Nej jag vore inte jag ialafall. Mitt ordspråk: Tänk en dag då allt blir lättare, då kommer du vara så jävla stolt över att du klarade dig upp ur skiten.