Volontären har ordet

I tidernas begynnelse skickade jag ett SMS till fel person. Nej, okej, det kanske inte var SÅ länge sedan men det känns som det. Kanske försöker mitt medvetande förtränga det hela.. Nåja.

 

Jag hade sedan en tid tillbaka gillat en av mina närmsta vänner, men detta var något jag förnekade för alla i min omgivning. ”Nej, jag gillar inte honom, inte alls..” kunde det låta, trots att mina ögon ständigt vilade på honom när vi var i samma rum. En kväll tog jag mod till mig och författade ett SMS till en vän där jag kortfattat berättade att, ja, jag hyste känslor för den här killen, men att jag var osäker på huruvida han gillade mig. Och.. skicka. Nej. NEJ! Otroligt nog skickar jag meddelandet till den det gäller, killen, och det går inte att göra något åt. It's out there now. Ångest. Dagen efter håller jag mobilen långt borta från mig själv. Jag tittar inte på den, jag ringer samtal från andra telefoner, jag försöker tänka på annat. På eftermiddagen vibrerar mobilen och jag har vid det här laget lyckats förtränga mitt ödesdigra misstag.

 

”Varför oroar du dig för att jag inte skulle gilla dig? I mina ögon är du bäst och vackrast.. Jag älskar ju dig.. Ser fram emot att träffa dig senare idag!” Antar att det handlade om att jag så gärna ville berätta för honom att jag gillade honom och att hjärnan spelade mig ett spratt. Nu i efterhand inser jag att det var ett av de bästa spratten den har spelat mig NÅGONSIN. Det är helt okej att vara klantig lite då och då. Man lär sig mycket av sina försök, liksom misstag och ibland kan det leda till något positivt och glädjande.

 

Vårkänslor i luften! Har ni några pirriga, roliga, kärleksfulla, konstiga upplevelser att dela med er utav?


Kram från en volontär med fjärilar i magen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0